Andra uppföljningen hos veterinären

Dagarna innan ett veterinärbesök mår jag alltid så himla dåligt. Ont i magen, spänner kroppen och tror det värsta. Men jag är ju så rädd att resultatet på de nya proverna ska visa att Ella har blivit sämre och kommer lämna oss.

I torsdags var det dags för en uppföljning hos veterinären där det skulle tas nya prover. Blodtrycket har gått ner till 150 och några andra värden såg bättre ut. Men proteinet i urinet låg på samma nivå som innan. Varför det inte går ner vet vi inte. Veterinären tycker att det är lite underligt att Ella mår så bra som hon gör trots de värden hon får på proverna. Men han ser det som ett bra tecken och tycker att vi ska kämpa in i det sista med denna sjukdomen. Det finns ingen anledning att ge upp.

Så nästa gång vi ska dit, om 4 veckor, ska det tas nya prover och även då ett ytterligare Borrelia-test för att se om den har försvunnit. Då kommer vi säkert även diskutera om det ska göras ett vävnadsprov på Ellas njurar för att få svar på exakt vilken sjukdom hon har så vi kan sätta in korrekt behandling.

Jag vågar inte hoppas på något. Jag vet hur ledsen jag kommer bli om det visar sig att hon har blivit sämre. Just nu får Ella sin medicin och vi tar en dag åt gången och försöker leva som vanligt. Men tankarna finns där, alltid. Jag vill inte förlora min lilla tös men samtidigt vill jag inte att hon ska behöva lida för att jag inte klarar av att förlora henne. Det som tröstar mig nu är att jag ännu inte behöver fatta ett sådant beslut.


Något annat som händer i lilla Ellas liv just nu är att hon och jag för tillfället bor i Köpenhamn hos min pojkvän. Jag håller nämligen på att renovera mitt badrum och vill verkligen inte bo hemma då. Så Ella och jag pendlar varje vardag och det går hur bra som helst  :)  Busschaufförerna i Köpenhamn tycker dock att jag ska trycka ner Ella i min handväska så jag har beställt en enkel hundväska på internet som jag ska ha Ella i.

Passade även på att beställa en ny jacka åt henne. Polotröjan värmer inte så mycket när det blåser och den nya jackan ska vara vind och vattentät så vi får hoppas på att den värmer bättre  :)  Hon fryser väldigt mycket just nu för hon har ju gått ner 1 kg sen hon blev sjuk. Så hon har inget fett på kroppen som värmer henne. Jackan och väskan bör komma nu i dagarna, tar en bild och lägger upp när de har anlänt  :)

Uppföljning hos veterinären

Nu har det gått en vecka sen vi var hos Din Veterinär i Helsingborg. Det togs nya prover idag. Proteinnivån i urinet var samma som förra gången men andra värden såg bättre ut. Den största förbättringen va hennes blodtryck som har gått från 220 till 160!

Blev så glad och stolt över lilla Ella att hon va värd en ny leksak :)

När ett andra utlåtande kan rädda ett liv!

De senaste veckorna har Ella varit dålig, hon har haft diarré och gått ner i vikt. På en månad gick hon ner 1 kg - vilket är mycket på en hund som innan vägde 6 kg. Hon hade slutat äta och var väldigt slö.

Jag åkte till min veterinär, de skrev in henne och satte henne på dropp under en hel dag. De tog även några prover som urin, blod och avföring som de skickade iväg till ett labb. På eftermiddagen kom jag och hämtade henne och vi fick med oss medicin som skulle hjälpa mot diarrén.
Nästa dag, när jag skulle till veterinären för att ta bort kanylen, hade de fått in hennes provsvar. De visade att hon hade väldigt mycket protein i urinet och Ella fick diagnosen PLN (protein losing nephropathy) och jag blev informerad om att hundar med denna njursjukdom inte lever så länge.
Innan vi åkte hem fick jag med mig några pulver mediciner som skulle hjälpa njurarna och så ville de ha ett nytt urinprov redan nästa dag.

När jag satte mig i bilen bröt jag ihop. Meningen "hundar med denna njursjukdom inte lever så länge" ekade i huvudet på mig och tårarna rann ner från mina kinder. Jag var helt förstörd, förkrossad och chockad! Dagen efter, som var en fredag, åkte vi till veterinären där Ella lämnade ett nytt urinprov och vi skulle få provsvaren på måndagen. Helgen var väldigt jobbig, jag var fortfarande ledsen och chockad över beskedet.

Sen kom måndagen och provsvaren hade kommit. Hon hade fortfarande protein i urinet och jag fick reda på att den här allvarliga njursjukdomen var ärftlig. När jag kom hem ringde jag Ellas uppfödare, jag tänkte att hon måste ju få reda på att den här sjukdomen finns i släkten och att hon bör testa Ellas syster. Uppfödaren blev självklart orolig och ledsen men även nyfiken på vad sjukdomen egentligen var för något. Så hon satte igång med att googla efter mer information och det hon fann var förvirrande. Vi har sen innan mycket god kontakt och under måndagen hade vi flera samtal om PLN och vad det stod på nätet. Hon hade läst att kunna fastställa en diagnos måste det göras fler tester, som andra sorters blodprov samt ultraljud på njurarna. Hon ringde sin veterinär, som även är en njurspecialist, och bokade tid åt både sig själv och till mig, redan 2 dagar efter.

Jag hade tagit semester hela onsdagen så jag och Ella satte oss i bilen och körde till Helsingborg och Din Veterinär. Där blev vi inskrivna och de första testerna var urinprov (för att kolla protein nivåerna) och ultraljud på njurarna. Ella och hennes syster hade väldigt fina njurar båda två men Ellas urinnivåer var väldigt höga. Systern hade normala nivåer med protein i sitt urin.

Veterinären informerade om att PLN är ingen sjukdom, det är ett symptom - alltså att hunden har protein i urinet som kommer från njurarna. Och veterinären tyckte det även var underligt att den förra veterinärkliniken inte gjorde fler tester på Ella och undersökte varför hon har protein i urinet. Veterinären uteslöt att sjukdomen var varken PLN eller ärftligt.

Veterinären beställde sen en hel drös med prover på Ella, de kollade även hennes blodtryck som visade sig vara rent för högt. Men högt blodtryck kan ge dåliga njurar. Veterinären misstänkte att Ella kanske hade en annan njursjukdom, en mycket mer allvarlig njursjukdom där prognosen är fruktansvärd. Jag fick veta att hon kanske bara hade ett par månader kvar att leva. Då stannade mitt hjärta och jag hörde inte mer efter det. Tur att Ellas uppfödare hade stannat kvar och var mina extraöron och lyssnade på vad veterinären sa.

Efter att ha spenderat nästan 5 timmar på kliniken åkte jag och Ella hem. Med tårar i ögonen och en pojkvän i telefonluren körde jag de jobbigaste 64 km hemåt. Kanske inte så bra att köra på motorvägen i det tillståndet men jag ville bara hem.
Väl hemma kunde jag inte sluta gråta, Ella tyckte bara att jag var konstig som satt i soffan och tjöt.

Dagen efter fick jag reda på att Ella har Borrelia! Trots att Borrelia är en mycket allvarlig sjukdom blev jag glad! Med Borrelia finns det iallafall en chans att hon kan bli frisk!!
Jag gick ut på nätet och googlade och läste att Borrelia kan sätta sig på njurarna och alla de symtom som Ella har haft stämmer in på det. Jag fick ett recept på antibiotika och idag tog Ella sin första tablett!

Så på en vecka - onsdag till torsdag har jag gått igenom tusen olika känslor. Jag har varit chockad, ledsen, hysterisk över att Ella inte kommer finnas så länge till och sen över till att hoppet kom tillbaka till mig. Mina föräldrar, pojkvän och bästis har delat dessa känslor med mig, och utan deras stöd hade jag nog inte klarat det. Det har varit en jobbig vecka. Det är inte över än, vi måste få ner blodtrycket, proteinet i urinet måste sjunka och borrelian måste bort ... men Ella äter mediciner för allt detta så nu finns det en chans att hon klarar sig.

Tanken på att hon först var feldiagnostiserad och pga det kunde ha gått bort i förtid gör mig fruktansvärt förbannad och väldigt ledsen! Jag har helt förlorat förtroendet för veterinären som ställde den felaktiga diagnosen.
Jag känner en oändlig glädje över att Ellas uppfödare Marina bokade en tid åt oss hos en specialist!

Älskar min lilla Ella ♥